Italian 1489-1534 Correggio Locations Italian painter and draughtsman. Apart from his Venetian contemporaries, he was the most important northern Italian painter of the first half of the 16th century. His best-known works are the illusionistic frescoes in the domes of S Giovanni Evangelista and the cathedral in Parma, where he worked from 1520 to 1530. The combination of technical virtuosity and dramatic excitement in these works ensured their importance for later generations of artists. His altarpieces of the same period are equally original and ally intimacy of feeling with an ecstatic quality that seems to anticipate the Baroque. In his paintings of mythological subjects, especially those executed after his return to Correggio around 1530, he created images whose sensuality and abandon have been seen as foreshadowing the Rococo. Vasari wrote that Correggio was timid and virtuous, that family responsibilities made him miserly and that he died from a fever after walking in the sun. He left no letters and, apart from Vasari account, nothing is known of his character or personality beyond what can be deduced from his works. The story that he owned a manuscript of Bonaventura Berlinghieri Geographia, as well as his use of a latinized form of Allegri (Laetus), and his naming of his son after the humanist Pomponius Laetus, all suggest that he was an educated man by the standards of painters in this period. The intelligence of his paintings supports this claim. Relatively unknown in his lifetime, Correggio was to have an enormous posthumous reputation. He was revered by Federico Barocci and the Carracci, and throughout the 17th and 18th centuries his reputation rivalled that of Raphael.  Related Paintings of Correggio :. | Allegory of Virtue | Madonna and Child with the Young Saint John | The Adoration of the Magi_3 | Martyrdom of Four Saints | Details of Adoration of the Magi |
Related Artists:
Alfred de Dreux
1810 - 1860
k. e. jansson
Karl Emanuel Jansson, född 7 juli 1846 i Finström, Åland, död 1 juni 1874 i Jomala, var en åländsk konstnär. Han var näst äldst av sju syskon. Han far, Jan Jansson, var en bonde i Pålsböle. Sina konstnärliga inspiration fick han av sockenmålaren G Kjellgren, vid sex-sju års ålder, när han där lärde sig att läsa och skriva. Efter avlutad skolgång sattes han i skomakarlära. Efter ett år drogs han till Kjellgren och fungerade som hans hjälpreda. Kyrkoherden Frans von Knorring såg i slutet av 1859 några av hans teckningar. Han sände några till Finska Konstföreningens direktion och lovordade Karl. Förening gav ett bidrag för att kunna studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, under ledning av Robert Wilhelm Ekman. Av Ekman fick han husrum, rit- och målningsmaterial och en hel del extra undervisning. Karl gjorde stora framsteg under de 2 åren han målade med Ekman. Jansson flyttade hösten 1862 till Stockholm, för att kunna utvecklas mer som artist, och inskrevs som elev vid Kongl. Akademin för de fria konsterna. Han tog anatomiexamen 1863. Han levde under svåra ekonomiska förhållanden och hade svårt att sälja sina verk. Jansson fick hård kritik för de målningar han sände hem, exempelvis, Babian ätande en råtta, och konstföreningen betraktade dem med avsky. Han började då kritisera sig själv allt mer och mer, och den inställningen behöll han. Han fick inte den uppmärksammad han behövde. Tavlan Den förlorade sonens återkomst, belönades med ett pris. Han avslutade sin utbildning vid akademien 1867 med mycket beröm. Jansson lyckades utverka statsstöd för studier i Dusseldorf och reste dit på hösten 1868. Han åkte hem igen sommaren 1870 och tillbringade ett år på Åland innan han återvände till Dusseldorf. Han var nu märkt av en tilltagande lungsjukdom. De sista verk han fullbordade var Talmannen och En slant i håven. För att lindra sin sjukdom reste han till Rom i mars 1872. Efter några månader åkte han runt till olika kurorter (Davos, Meran) men inget förbättrade hans tillstånd. Efter en liten tid i D??sseldorf kom han hem till Åland sensommaren 1873. Karl flyttade in på Jomala gård, där lagman Lönnblad och hans fru tog hand om honom. Han målade några verk, vilka blev ofullbordade. På dödsbädden fick han veta att han belönats på världsutställningen i Wien för sina konstverk Klöveress och Talmannen, samt att han blivit medlem i konstakademin i Sankt Petersburg. Han dog 1 juni 1874, inte ens fylld 28 år.
Sir Edward john poynter,bt.,P.R.A
1836-1919 English painter, draughtsman, decorative designer and museum official. He came from an artistic family: his great-grandfather was Thomas Banks the sculptor, and Ambrose Poynter, his father, was an architect and watercolour painter. Edward began studying art in 1852 under Thomas Shotter Boys, a friend of his father. In 1853-4 Poynter visited Rome, where he was greatly impressed by the large-scale academic painting of Frederic Leighton. Returning to London, he studied at Leigh's Academy and the studio of William Dobson (1817-1898). Poynter entered the Royal Academy Schools in 1855 but his admiration for French painting led him to Charles Gleyre's studio in Paris the following year. He remained there until 1859, with fellow students George Du Maurier, Thomas Armstrong and Whistler; their activities are described in Du Maurier's novel Trilby (1894). At this time Poynter received his first commissions for decorative work. He began designing stained glass and painting furniture and, after his return to England, he was employed by his friend the architect William Burges to decorate the ceiling of Waltham Abbey, Essex, in 1860.